Funderingar

Solen skiner och vädret är bara för underbart just nu. Våren är här. Det kändes igår efter ca 3 ½ timmar ute på golfbanan. Lugnet och naturen. Fåglarna och bara ensamheten. Lugnet just för att man äntligen får göra sitt. Vara ensam och lägga ner tid på sig själv. Precis som nu. Jag var bara tvungen att ta en lång promenad bara för att få tankarna att flöda sin väg. Och bara tänka på hur allt slutat. So far. Slutet är inte här ännu. Fortfarande en lång resa framför oss. Men den resan som vart!!

Jag minns fortfarande dagen jag packade min väska på ca 20 min. Jag packade ihop mitt liv. Alla åren i Stockholm, lades ner i en väska på 20 min. Då kan man ju undra hur mycket saker jag hade om inget annat än mina kläder och skor. Men den dagen jag satte mig i bilen på väg till Norge, med helt andra tankar. Ett annat syfte. Helt andra tankegångar. Och det hela slutade med att vi spontant gifte oss. Inget var planlagt. Vi tog dagen som den kom bara. Och det jag lärde mig utifrån denna spontana avgörelse var att spontana avgörelser kan vända upp och ner på ens liv. Antingen till de negativa, men också till det positiva Och turen som jag hade ovanligtvis på min sida, slutade denna spontana avgörelse positivt för min del. Och jag kan få panik och ångest då jag tänker tanken på om jag aldrig tog det steget jag tog. Idag när jag tänker tillbaka på tiden så ser jag en så otrolig stor skillnad på mig. Nu ska inget tolkas fel. Men den utvecklingen jag gjort med och lära känna mig själv. Jag tror nog att varje människa i den här världen som känner sig vilsen ska få den chansen och möjligheten till att leta rätt på sig själv. Hitta sig själv. Precis som jag gjort. Bli en stark, ännu starkare som person. Som människa.

Det har gått ca 6 månader sen jag flyttat. Tiden bara rinner sin väg. Men det är viktigt att referera till vad som skett. Så att man inte bara lever bara för att leva. Det är viktigt att leva för att njuta livet. Och det har jag äntligen kommit fram till. Jag har vetat det långt inuti mig. Men att ta tag i det. Det är en svår väg. Nu kan jag med gott samvete tänka på mig själv och mitt eget bästa. Oavsett om det kan ge en förlust för en tredje person. Men huvudsaken är att jag mår bra. Annars kan inte mina nära och kära vara glada. Och det känns så underbart. Att känna den styrkan som person. Veta vem man är och vad man står för.

Ibland har man lösningen framför sig. Den ligger där, framför ens ögon. Precis som face gjorde. Han fanns där hela tiden. Framför mig. Men jag visste aldrig att killen som hämtade mig för ca 1 år sedan mitt i Oslo. Han där som satt och skulle köra hem mig. Jag hälsade inte ens på han. Var för överlägsen. Men han där, han skulle vända upp och ner på hela mitt liv en dag. Han som köpte en champagne flaska till mig som födelsedags present för ett år sedan. Han som bara försökte vara snäll och trevlig. Och jag som bara smilade och log lite försiktigt mot han som om inget eller ingen hade någon betydning där och då. JA han, han skulle jag älska mer en allt en dag. Vem kunde ana det ? INTE jag. Även om han säger att han visste att denna dag skulle komma, så vet jag att han själv inte kunde ana det.

Idag har vi varanndra. Vi är ett. Två personer som älskar varanndra. Med många drömmar.Våra bara våra drömmar. Som vi ska uppfylla tillsammans. Hand i hand ska vi ta varje fotsteg tillsammans. En fin och ljus framtid som väntar oss. Ett lyckligt slut. Äntligen...

Älskar dig