sjukt ideal

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu. Jag kom precis hem efter min promenad på djurgården. Jag var jätte sugen på cola som vanligt och gick in på mini market brevid mig för att köpa en flaska. Brevid disken står det fyra tjejer på ca 12 år åldern och tjafsar om vad dem ska köpa. Tjafset handlar nämligen om hur många kalorier en festis innehåller. Och att det dem absolut inte kan köpa något sött för att dem ska vara smala till skol discot nästa vecka. Jag kunde inte slita blickarna ifrån dessa små tjejer. Tjejerna var smala, det var en tjej som var lite " större " en dem andra. Men hon var fortfarande normal enligt mig. Men inte enligt dem andra. Chocken kom när ena tjejen tog på hennes mage och sa att hon hade för mycket hull. Det måste hon ta bort nu innan det är för sent. För ju äldre man blir, ju svårare är det sen att banta bort allt. Då ställer jag mig frågan vart fan är vi på väg?

Jag måste erkänna att jag också haft dagar, perioder eller stunder då jag känt mig äcklig och fet. Trotts att jag då bara vägde runt 47 kg på mina 173 cm. Jag gick på gymnasiet och alla tjejer hade sten hård koll på vad man åt. Vad man fick äta och vad man inte fick äta. Råkade man ha en snickers i handen så var det ju världens grej. Men ska det egentligen vara så? Jag tränade och tränade för att följa det sjuka idealet. Men gjorde det någon skillnad på mig som person? Ja. Jag blev hängig och trött och seg. Jag orkade inte med något. Jag var alltid sur och hade konstant huvudvärk. Vilket resulterade att jag ofta tjafsade med alla här hemma. Med min dåvarande pojkvänn. Om helt onödiga saker egentligen. Även om han sa att jag var vacker och fin som jag var. Så sa jag bara att han ljög. Alla ljög för mig. Och det sjuka är att jag alltid varit smal. Så jag fattar inte vart det hela kom ifrån DÅ !!! Men idag vet jag.

Ofta ställer man sig frågan vart det sjuka idealet kommer ifrån. Många kan skylla på att vi lever i en mansdominerad värld, där dem ställer krav på oss tjejer. Men i mina ögon är det fel. För alla undersökningar som görs, eller om man frågar killar vad dem gillar i tjejer. Så är oftast svaret " en kvinna med kvinnliga former & kurvor " en trådsmal tjej saknar ju egentligen allt sådant Hon består ju bara utav skin och ben.

Jag började tänka så här sjukt när jag började på gymnasiet. Jag ville passa in. Vara som dem andra. Och det är faktiskt vi tjejer själva som har skapat det här sjuka idealet. Vi har så dålig självkänsla, att vi trycker ner på andra för att själva må bättre. Att säga att någon är ful eller tjock är enkelt. Men sen när vi ser oss själva i spegeln så är det exakt vad vi själva känner och tycker. Och det hjälper inte heller då vi ser alla dem strådsmala modellerna över allt. Som unga tjejer ser upp till för att dem ser så otroligt vackra ut. Då tror man ju självklart att det är så man ska se ut. Eller då vi vuxna pratar om att banta inför barnen. Som sedan tar åt sig. Vi pratar om skönhetsoperationer och smink och allt sådant som våra yngre snappar åt. Säg mig hur många tjejer i 10 års ålder leker med barbie dockor? När jag var 10 visste jag inte ens vad ordet banta betydde. Idag vet majoriteten av 10 åringar vad det betyder. Säger inte det något? att något är allvarligt fel. Barn ska vara barn. Oavsett om dem är smala eller lite rundare. Dem ska inte behöva tänka på annat än att leka. Idag tänker dem mer på vad dem ska ha på sig eller vad som är inne och ute. Mammorna vill klä upp barnen och sedan visa upp sina små tjejer. Som om dem vore en docka och inget barn. Dem köper dyrare märkets kläder. Detta gör att dem börjar tänka fel redan innan tonåren. Är det verkligen rätt?

Idag väger jag 4 kg mer. Men jag är fortfarande smal. Men det viktigaste är att även om jag skulle väga 10 kg mer. Så skulle min hälsa vara prio nr 1. Idag tänker jag inte alls på det. Jag vill bara må bra och njuter av varje dag. Vi lever bara en gång. Och jag vill inte att mina barn ska tänka så en dag. Jag vill vara en bra förebild för mina kommande barn. Och jag vet själv att jag har små tjejer idag som ser upp till mig. Vänner barn bla. Som säger att jag är så vacker och fin och smal. Förr tänkte man inte så mycket på att dem små tjejerna i ålder 4-7 tänkte på det. Idag när dem säger något liknande så säger jag bara att jag är för smal. Det är inte fint. Att dem en dag kommer bli ännu vackrare en mig. Och det har inte något med utsidan att göra. Utan man blir vacker då man är vacker som person.

Jag tänker på vad jag behövde höra då jag tänkte som jag gjorde. Jag satsade och byggde upp mitt självförtroende. En vacker utsida. Ett vackert skal. Men egentligen så var det min självkänsla jag skulle satsa på. Och även om jag idag vet att jag är vacker, så är det bara för att jag vet att jag är en vacker människa. Min personlighet. Det är det viktigaste och avgörande i det hela. Därför tycker jag att vi istället ska ge dem yngre rätt signaler. Vi har skapat det här sjuka idealet själva. Vi måste sätta stopp för det själva. För annars kommer våra yngre att drabbas. Och jag vet inte om ni vill det. Men jag skulle aldrig önska att mina barn tänkte på vad som är trendigt och vad som inte är trendigt. Så istället för att pusha dem på ett bättre självförtroende. Pusha dem på en bättre självkänsla istället. För det kommer ta dem mycket längre. Jag vill bara ta och hålla om alla små tjejerna där ute och förklara för dem att dem är så otroligt vackra oavsett hur dem ser ut. För det är insidan som egentligen har den största betydelsen.